Ibland bara det sköljs över mig hur kär jag är i smålänningen. Jag kan fortfarande komma ihåg alla de gånger som jag sov hos honom efter Kåren eftersom det vara för långt att gå hem. Hur jag en gång sa att jag aldrig har sovit så gott. Hur en tråkig dag i skolan kunde bli underbar eftersom den avslutades med en promenad runt Munksjön med han.
Hur jag insåg samma dag när han skulle till Florida och plugga att jag inte kunde klara mig utan honom.
Gången jag grät när jag berättade att jag blivit sjuk och trodde att han aldrig ville se mig igen. Men han gjorde det oväntade, stod kvar istället för att vända mig ryggen.
Jag minns all min oro när jag skulle träffa han i Göteborg sommaren 2009 då precis kommit hem från Florida och vi tog en lång promenad i Slottsskogen trots att jag visste att jag inte fick ta promenader. Han fortsatte att vilja träffas trots att han senare berättat att jag såg hemsk ut, trots att jag kände mig riktigt stor eftersom jag trots allt hade gått upp ett par kilon.
Helgen i november då jag full av nervositet åkte till Jönköping. Staden där jag bott, där jag hade så mycket kvar, en skola jag trodde att jag skulle komma tillbaka till, en lägenhet, vänner men även en stad som gjorde mig otroligt sjuk.
Men det var helgen som startade det hela. Det var en helg full med korsordslösande, kramar i soffan och som avslutades med en försiktig puss.
I januari fick jag nog. Då tog jag resväskan och flyttade in hos smålänningen. På 24 kvm bodde vi i tre veckor. Jag hann också bli presenterad för familj och släkt. Dagarna var blandade beroende på hur jag mådde, ibland säng liggandes i mörker med tårar som rann, ångest som härjade, tankar som aldrig ville sluta snurra. Ibland var jag otroligt produktiv, bakade egna baguetter och fyllde och tog med mig till skolan och käkade lunch med smålänningen och hans kompisar. Träffade gamla klasskamrater för att visa att jag levde. Drack kaffe med vänner jag saknat (och saknar än idag).
Oavsett vad jag gjorde, stod han där bredvid mig. Stöttade mig. Delade skratt. Kramade om för att lugna tårar som kom i floder. Dag som natt.
Han tog det stora steget att tillbringa en vecka med mig, mamma och pappa i Sälen trots att han knappt kände dem. Han har beskrivit i efterhand att han var ganska rädd för resan men att det ändå gick väldigt bra.
På min födelsedag åkte han till Göteborg och stannade bara några timmar bara för att få gratta mig.
I London förde han givande diskussioner med min au-pair pappa, hängde med på shopping men önskade att få titta på fotboll när det var dags för lunch.
Han sökte otaliga jobb i Göteborg och en dag gick det vägen. Han tog steget till att bli en del av familjen Andersson och helt plötsligt blev Partille hans nya hemadress.
Vi har inte haft någon normalt förhållande på något sätt, jag och smålänningen. Men jag är var dag evigt tacksam för att han är min.
Jag tror att det är detta som kallas kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar