I ensam ro så faller tårarna. Utan att veta vart, utan slutdestination. När mörkret och ensamheten kryper inpå kommer de oftare på besök. För att det är just då som de känner sig som mest välkomna.

De rinner, får en att hulka. Förbruka servett efter servett. De som om och om igen blir genomdränkta av tårar. Tårar utan hejd. Som inte går att stoppa. Inte ens de lugnaste och finaste orden kan vara till hjälp.