Från skelett till halvmara

Idag slog mig tanken, i maj detta året sprang jag Göteborgsvarvet, 21 km. Det är ungefär 25 månader sedan då jag knappt kunde gå eftersom jag var så smal att musklerna i knäna hade förtvinat. Jag haltade, man hörde när jag kom, på det udda ljudet.

Två år efter har kroppen återhämtat sig så mycket att jag kunde springa 21 km på 2.14.49. Och jag sprang konstant. Kände att jag hade som mest krafter kvar då jag hade vänt uppe vid Götaplatsen. Det var ingen euforisk känsla som kom upp efter loppet utan mest en tomhet, den sista månaden hade ju all fokus varit på varvet. Utmaningarna radade upp sig, håller kroppen? Klarar jag av att sköta maten samt att äta ännu mer för att ladda upp? Gynnar loppet mig i min kamp mot anorexin? Har kroppen återhämtat sig så bra från svälten att jag inte riskerar att ramla ihop?

Det var många tankar som snurrade i huvudet. Mest osäker var jag på om kroppen skulle hålla då jag åtta veckor innan tvingades gå till en ortoped för att undersöka knäna eftersom jag hade brutalt ont. Svaret jag fick med mig hem var "din kropp har förändrats otaliga gånger sedan innan, under och nu efter din intensiva sjukdom, du kan likna det med svår cancer. Du har ännu inte lärt känna din nya kropp och du vet inte hur mycket du kan belasta den. Jag råder dig till att ha som mål att ta dig springandes runt varvet, du säger att du siktar på en tid under två timmar, det ska en frisk tjej/kille i din ålder klara av, men du är inte där än, du får inte springa varvet fortare än 2.15.".

Med detta i bagaget blev det vila i sex veckor. Jag körde mitt första långpass på tisdagen och varvet var på lördagen. Det var då som jag kände att "nu kör vi!".

Men jag hade inte klarat detta ensam. Det finns många som hjälpt mig på vägen, ingen nämnd ingen glömd men de tre personer som jag aldrig skulle klarat mig utan, mamma, pappa och Smålänningen har stöttat mig till tusen. Mamma och pappa var skeptiska till loppet men vägen fram dit har de stöttat mig otroligt. Tagit alla fighter kring maten, tårar, skrik, bråk, ångest, hjälplöshet, läkare, psykologer, försäkringsbolag, försäkringskassan mm. Och jag tror faktiskt att de var lite stolta över mig när de fick mitt sms; 2.14.48 efter att de landat efter en vecka på Sardinien. Men framförallt har de alltid funnits där, delat motgångar men även framgångar. Under resan mot ett välmående finns ett minne som är lite starkare än de andra. Det var sommaren 2009, mamma och pappa var ute i trädgården och jag kommer ut och säger att jag fått tillbaka menstrationen. Det riktigt lyste i deras ögon, och att något så naturligt kan bli ett så glatt samtalsämne. Trots att jag sedan sen låg och spydde samt hade feber för att det är en så stor grej för kroppen att få tillbaka sin menstration, den är viktigare än vad man tror.

Smålänningen som alltid peppat, stöttat vid maten, sagt till om det blir lite för mycket eller för lite. Lärt ut sina kunskaper. Tröstat. Tagit mig med ut på saker för att visa att livet är värt att leva. Lyssnat, frågat, förklarat för vänner och familj, sett saker från den ljusa sidan. Sett något bakom monstret till sjukdom. Velat veta vem den riktiga Cecilia är, inte monstret till sjukdom men inte heller den Cecilia som innan sjukdomen var en skådespelare av hög klass eftersom jag lyckades dölja hur jag mådde.

Det finns inte ord för hur jag vill tacka er tre. Men även ni andra som hjälpt mig på vägen. Jag är säker på att ni vet vilka ni är. Jag är så himla glad för att ni offrat er.

Tack.