I'll always love you

Idag berättade mamma om att hon hittat bilder på min gamla ponny Titti. Det väckte verkligen känslor. Känslor som jag just då under fikan försökte stoppa tillbaka. Tillbaka i den lådan i byrån i mig där hon bor. Men lådan stängdes inte helt och för en stund sedan så öppnade jag, försiktigt för att jag inte ville att det skulle göra för ont. Först ville jag inte alls kolla på filmerna på Youtube men känslorna för att få se Titti blev för starka. Och det dröjde bara en sekund eller två så kom tårarna. Hejdlöst. Det var med så mycket blandade känslor som jag såg henne. Glad för att hon verkade må bra, trots att hon 2010 verkade vara till salu igen. Dåligt för att jag saknar henne så otroligt mycket.

När vi sålde Titti 2007 så hade jag mycket runt omkring mig med en stundande student och nyfikenhet på vad livet därefter hade att erbjuda. Det avledde tankarna från alla jobbiga känslor som dök upp. Känslor med största fokus på saknad. Men jag har verkligen förstått nu efteråt att det var ett sätt att skydda sig själv på. Visa sig stark trots att man inte är det.

Folk pratar om sin barndom. Jag pratar om tiden med Titti. Min tid innan Titti bestod mycket av tråkigheter av olika anledningar, men när jag fick Titti så gav det mig energi och styrka till att ta mig igenom saker. Titti gav mig oändligt mycket. Jag fick ett gemensamt intresse med mina underbara föräldrar och jag träffade två av mina absolut bästa kompisar. Jag tror att jag i resten av mitt liv kommer se tillbaka på den tid som jag delade med Titti, att den kommer vara en av de allra bästa stunderna i mitt liv. Den kärleken som fanns och finns än idag är obeskrivlig. Hur ett djur kan göra en tillvaro så mycket bättre. Jag finner inte ord. Jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Man kan aldrig få tillbaka gången tid tyvärr, men just nu önskar jag det så himla mycket.
Jag kommer alltid älska dig Titti. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.